Varför är alla mina drömmar så långt borta? Varför kan jag aldrig vilja göra något med mitt liv i Göteborg? Varför ska alla skolor jag vill gå på ligga i andra städer och andra länder? När det enda krav jag har, förutom att uppfylla mina drömar, är att få vara nära min älskade pojkvän.

 

Först flyttar jag till Molkom i två år. Distansförhållande. Skit. Vill aldrig mer ha det såhär. Men så börja jag tänka på nästa år. Vad jag ska göra då. Vad jag vill göra. Och då kommer mina drömmar. Börja på folkhögskola i Norge och plugga cosplaylinjen. Plugga teater på en skola i Skottland. Ingenting inärheten av Göteborg och kärleken. Ingenting som gör mitt liv lättare. 

 

Jag blir så arg på mig själv. Och på världen. Kan inte alla bra utbildningar bara flytta till Göteborg?? Kan inte jag bara sluta drömma om saker som för mig längre bort från kärleken. Kan inte bara distanserna krympa, flammpulver uppfinnas och allt bli bra?