Om att vara den som inte blir bjuden

Den där känslan av att vara den enda i klassen som inte blir bjuden? Oavsett om ni upplevt det själva eller inte så kan nog de flesta av er tänka er hur den känslan känns. Det är ingen situation enbart kopplad till åren på låg- och mellanstadiet. Samma känsla, liknande situationer, återkommer genom åren. 
 
Jag var flickvännen som aldrig blev bjuden på aktiviteter med min pojkväns kompisar. Han blev en stor del av min umgängeskrets, jag fick aldrig chansen att ens lära känna hans. Om det berodde på honom eller hans kompisar det är lite oklart, tror det är lite båda delarna. De gillade aldrig mig. Jag vet faktiskt inte varför. Men ont gjorde det. Och helvete så ont det gjorde när han gjorde slut och jag stod där med massa vänner som var både mina och hans. Vänner som jag hade minnen med kopplade till honom. Vänner som det kändes jobbigt att umgås med på grund av detta. Han däremot fick ju inte det problemet. Det kanske var det som var planen från första början, vad vet jag? 
 
Oavsett så är känslan av att inte få vara med hemsk. När den är ofrivillig. Man vill bli bjuden, även om man kanske inte alltid vill vara med på allt. Jag var flickvännen som aldrig fick komma med på saker, när andra  i det kompisgängets partners fick vara med. Vad var felet med mig? Det lär jag ju aldrig få veta.
 
Tror jag behövde skriva av mig lite nu. Kring festligheter som halloween och liknande kommer dessa minnen tillbaka. SÅ många gånger som jag sett fram emot att få spendera sådana tillställningar med min partner, men icke. Någon kompis skulle ju ha något ståhej, och visst han kunde ju kolla om jag fick komma. Dagarna gick, inget svar. Tillslut fick jag fråga honom om han frågat. Svaret blev alltid: "jag är ledsen, men det går nog inte. det är en liten grej med bara oss i le gang". Dock var det ju andra partners på dessa tillställningar, så fan heller att det stämde.
 
Idag är jag arg, ledsen, besviken. Sitter ensam på mitt rum, jag är hemma hos mina föräldrar nu över "lovet". Då kommer också mycket tillbaka. Jag hatar känslan av att inte få vara med. Inte duga. Inte vara viktig nog. Jag är ledsen, och det har jag rätt att vara.
 
Detta är min blogg, min dagbok. Och jag vill skriva ut hur jag känner angående allt och inget. Ibland är det skönt att bara skriva av sig. Ibland är det skönt att få höra att man inte är ensam. Ibland är det skönt att få höra att man har rätt att känna som man känner. Kommentera gärna om du vill bidra med en egen historia, eller fina ord.
 

Glädjen över ett betyg, Ångesten förstör i smyg

Varför kan jag aldrig glädjas över ett betyg? Det är verkligen inte riktigt klokt. Jag har alltid varit "MVG-barnet". Den duktiga flickan. Hon som får bra betyg. I mellanstadiet började folk jämföra sina resultat med mig. Om någon någonsin fick bättre än vad jag fick blev det världens grej av det. Jag tror ingen någonsin riktigt förstod hur ont det gjorde mig. Hur enormt mycket press jag hade på mig då, och fortfarande har på mig nu.
 
Jag försöker låtsas att jag inte alls bryr mig längre. Att betygen är skitsamma, att jag blir godkänd är det viktigaste. Jag trodde att jag skulle slippa betygssystem nu på universitetet, men icke. Här har vi A-F precis som på gymnasiet. Har försökt tänka bort det. Vill bara fokusera på att klara mig. Lyckades nästan, fram tills idag.
 
Idag fick vi tillbaka resultatet på vår första hemtenta nämligen. Kan ni gissa vad jag fick? A. Jag fick A. Så varför i hela världen har jag en sådan ångest över det? Är jag rädd att jag inte kommer kunna leva upp til det i fortsättningen? Tycker jag inte att jag själv förtjänar det? Jag vet verkligen inte varför det fick mig att må såhär. Först blev jag jätteglad och stolt. Sedan kom ångesten sig smygande. Kan jag aldrig få vara glad och stolt över mina bra betyg?
 
Det betyg jag är allra stoltast över är mitt B i matte 2. Jag har A och MVG i alla andra mattekurser, men just det där B:et, det kämpade jag verkligen för. Vi hade en usel lärare, och vi var inte alls förberedda under nationella provet. Men jag kämpade, jag ville bevisa något för läraren och för mig själv. Jag är stolt över mitt B. Men alla mina A:n. Alla MVG. De får mig att känna sådan ångest. Jag förstår verkligen inte varför?
 
Jag vill kunna vara som alla andra i min klass. Dansa runt på små fluffiga lyckliga moln för att de fick det betyg de fick. A, B, C, D, E... Jag fick ett A. Men det känns ändå som att jag misslyckats. Jag är kanske rädd för att det ska gå betydligt sämre på hemtentan vi skriver nu. Jag tror att jag är livrädd att misslyckas.
 
Hade jag varit en normal person hade jag mått bra, känt mig oslagbar, kanske firat med en glass. Men här sitter jag, insvept i en filt, dricker mitt te och väntar på att ångesten ska passera. Det ska inte vara såhär...

Grå höst, endast badkar kan ge tröst

Veckan som gått har varit grå. Det stämmer väl in på både vädret och mitt humör. Höstlöven har börjat falla, marken har fått ett gulbrunt täcke och jag kämpar för att fortsätta leva.
 
Det är inte lätt att leva när man mår dåligt. Det finns mycket press på att man ska "fånga dagen", "leva i nuet" och allt vad det är. Denna press är oerhört stressande när det enda man lyckas fokusera på en vanlig dag är att ta sig igenom den välbehållen.
 
Bildresultat för carpe diem
 
Jag försöker läsa kurslitteratur, hänga med på föreläsningarna, jobba med grupparbeten, spela teater, städa och hålla fint i min lägenhet, äta vettig mat, sova tillräckligt, vila, ha lite fritid, få frisk luft, jobba med hemtentan, förbereda inför kattinvasionen, spela in videor, arrangera en julbal, komma i kontakt med kundtjänst, hålla koll på ekonomin, försöka söka vård, duscha håret lagom antal gånger i veckan, dammsuga alla svåråtkomna hörn, slänga sopor i tid, träna, vara social och umgås, spela cello, spela fiol, inte vara en tråkmåns, inte ringa och störa för ofta, hålla kontakten, välja kläder att ha på mig, boka bil, boka tågbiljetter och rensa datorn innan den kraschar. Det är mycket som ska göras. Hur är det tänkt att man ska orka?
 
Bildresultat för brain overload
 
Jag orkar ju inte. Min tillvaro är grå. Om jag fick välja så skulle jag spendera resten av hösten i ett underbart badkar, gärna ett sånt där som bubblar och är varmt hela tiden. En såndär jacuzzi som rika människor har. Vore jag rik skulle jag leva resten av hösten i en jacuzzi med utsikt över skogen, läsa böcker, se filmer, äta god mat och bara njuta av tillvaron. 
 
Bildresultat för jacuzzi forest
 
Men jag är inte rik. Mitt lilla badrum har inte plats för ett vanligt litet badkar ens, så hur skulle jag få plats med ett rikemansbadkar? Igår var jag så badsugen att jag tog fram en ikeakasse och satte mig i den och försökte få den att agera badkarssubstitut. Det gick väl sådär, hela badrummet svämmade över och jag fick mest ont i svanskotan av att sitta i den. Ikeakassar gör sig helt enkelt inte som badkar för vuxna människor.
 
Om jag var rik skulle jag ha en jacuzzi, men jag är inte rik. Jag är en student från en familj som genom åren haft mer eller mindre kämpig ekonomi. Aldrig så kämpigt att vi inte kunnat få mat på bordet, många har det värre än vad vi haft det. Men jag vet ju ändå. Vi har inte haft det lätt. Och att nu gå på universitetet och höra folk prata så nonchalant om pengar... Folk antar att alla har ett enormt sparkonto. Folk antar att alla har samma möjligheter. Jag vill bara skaka om dem och säga att nej, så är det inte, men rösta på vänsterpartiet så kan det förhoppningsvis bli så i framtiden!
 
Bildresultat för vänsterpartiet
 
Kort och gott, jag är trött och grå. Hur mår ni denna hösteftermiddag?