Jag ventilerar mina innersta känslor

Jag saknar den här personen så himla mycket! Varför ska det som gör en lycklig samtidigt vara så jobbigt? Kan jag inte bara få lov att vara lycklig över att jag har honom, utan att behöva sakna honom när vi inte längre bor i samma stad. När man väl har hittat en person som gör en lycklig, varför utsätter man sig för situationer som gör att man ändå blir olycklig? Borde jag inte kämpa för vår lycka? Istället så åker jag iväg långt bort och gör oss båda olyckliga. Det är så himla dumt! Om jag fick välja så skulle jag åka hem nu direkt och umgås med honom tills jag inte längre visste vad olycka var. Men det är tydligen inte så enkelt. Det skulle innebära att hoppa av en utbildning där varje person är viktig. Det är inte bara att hoppa av och sedan är man bortglömd. Det skulle innebära problem för alla inblandade. Men samtidigt, nuläget innebär problem för mig... Jag måste ta mig i kragen och bestämma mig för vad jag vill. Vad jag känner är viktigast i mitt liv just nu. Jag måste bestämma mig för hur jag vill att mitt liv ska se ut framöver.
 
Men just precis nu, i denna stund, ska jag bara gå ut på en promenad i det fina vädret. Jag ska tala med min älskade i telefon, fota vackra naturbilder och inte tänka på framtiden. Det är vad jag ska göra. Vad ska du göra?
 
 
 

Ångest

Ångest.
Vad är ångest för dig?
För mig är ångest den där känslan i hela ens varelse av att man bara inte orkar leva längre. 
Att man vill ge upp. Allt.
Man vill inte vara här.
Man vill slippa livet.
Men man vill inte dö.
Inte än.
Döden är så oåterkallelig.
Jag vill inte dö.
Jag vill leva.
Trots att ångesten säger något annat.
Ångest.
Kan man inte bara slippa den?
Bli fri från den?
Få ha sin hjärna ifred.
Jag orkar inte ha den där.
Liggandes på lur.
Förstör så mycket av min vakna tid.
Förstör allt.
Kan ingen bara ta den ifrån mig?
Lätta på bördan.
Ta över den ett tag.
Jag vill bli fri.
Men hur gör jag?
Den klamrar sig fast.
Håller så hårt.
På något vis vill jag inte släppa taget.
Om min ångest.
Det är en trygghet.
Jag vet hur den funkar.
Ovisshet känns värre.
Även om det är vad som skulle behövas.
Ta den ifrån mig.
Mot min vilja.
Bara ta den och gå.
Jag kommer inte sakna den.
Även om min trasiga hjärna kommer få mig att tro det ibland.

Liknande inlägg