Glädjen över ett betyg, Ångesten förstör i smyg

Varför kan jag aldrig glädjas över ett betyg? Det är verkligen inte riktigt klokt. Jag har alltid varit "MVG-barnet". Den duktiga flickan. Hon som får bra betyg. I mellanstadiet började folk jämföra sina resultat med mig. Om någon någonsin fick bättre än vad jag fick blev det världens grej av det. Jag tror ingen någonsin riktigt förstod hur ont det gjorde mig. Hur enormt mycket press jag hade på mig då, och fortfarande har på mig nu.
 
Jag försöker låtsas att jag inte alls bryr mig längre. Att betygen är skitsamma, att jag blir godkänd är det viktigaste. Jag trodde att jag skulle slippa betygssystem nu på universitetet, men icke. Här har vi A-F precis som på gymnasiet. Har försökt tänka bort det. Vill bara fokusera på att klara mig. Lyckades nästan, fram tills idag.
 
Idag fick vi tillbaka resultatet på vår första hemtenta nämligen. Kan ni gissa vad jag fick? A. Jag fick A. Så varför i hela världen har jag en sådan ångest över det? Är jag rädd att jag inte kommer kunna leva upp til det i fortsättningen? Tycker jag inte att jag själv förtjänar det? Jag vet verkligen inte varför det fick mig att må såhär. Först blev jag jätteglad och stolt. Sedan kom ångesten sig smygande. Kan jag aldrig få vara glad och stolt över mina bra betyg?
 
Det betyg jag är allra stoltast över är mitt B i matte 2. Jag har A och MVG i alla andra mattekurser, men just det där B:et, det kämpade jag verkligen för. Vi hade en usel lärare, och vi var inte alls förberedda under nationella provet. Men jag kämpade, jag ville bevisa något för läraren och för mig själv. Jag är stolt över mitt B. Men alla mina A:n. Alla MVG. De får mig att känna sådan ångest. Jag förstår verkligen inte varför?
 
Jag vill kunna vara som alla andra i min klass. Dansa runt på små fluffiga lyckliga moln för att de fick det betyg de fick. A, B, C, D, E... Jag fick ett A. Men det känns ändå som att jag misslyckats. Jag är kanske rädd för att det ska gå betydligt sämre på hemtentan vi skriver nu. Jag tror att jag är livrädd att misslyckas.
 
Hade jag varit en normal person hade jag mått bra, känt mig oslagbar, kanske firat med en glass. Men här sitter jag, insvept i en filt, dricker mitt te och väntar på att ångesten ska passera. Det ska inte vara såhär...

Grå höst, endast badkar kan ge tröst

Veckan som gått har varit grå. Det stämmer väl in på både vädret och mitt humör. Höstlöven har börjat falla, marken har fått ett gulbrunt täcke och jag kämpar för att fortsätta leva.
 
Det är inte lätt att leva när man mår dåligt. Det finns mycket press på att man ska "fånga dagen", "leva i nuet" och allt vad det är. Denna press är oerhört stressande när det enda man lyckas fokusera på en vanlig dag är att ta sig igenom den välbehållen.
 
Bildresultat för carpe diem
 
Jag försöker läsa kurslitteratur, hänga med på föreläsningarna, jobba med grupparbeten, spela teater, städa och hålla fint i min lägenhet, äta vettig mat, sova tillräckligt, vila, ha lite fritid, få frisk luft, jobba med hemtentan, förbereda inför kattinvasionen, spela in videor, arrangera en julbal, komma i kontakt med kundtjänst, hålla koll på ekonomin, försöka söka vård, duscha håret lagom antal gånger i veckan, dammsuga alla svåråtkomna hörn, slänga sopor i tid, träna, vara social och umgås, spela cello, spela fiol, inte vara en tråkmåns, inte ringa och störa för ofta, hålla kontakten, välja kläder att ha på mig, boka bil, boka tågbiljetter och rensa datorn innan den kraschar. Det är mycket som ska göras. Hur är det tänkt att man ska orka?
 
Bildresultat för brain overload
 
Jag orkar ju inte. Min tillvaro är grå. Om jag fick välja så skulle jag spendera resten av hösten i ett underbart badkar, gärna ett sånt där som bubblar och är varmt hela tiden. En såndär jacuzzi som rika människor har. Vore jag rik skulle jag leva resten av hösten i en jacuzzi med utsikt över skogen, läsa böcker, se filmer, äta god mat och bara njuta av tillvaron. 
 
Bildresultat för jacuzzi forest
 
Men jag är inte rik. Mitt lilla badrum har inte plats för ett vanligt litet badkar ens, så hur skulle jag få plats med ett rikemansbadkar? Igår var jag så badsugen att jag tog fram en ikeakasse och satte mig i den och försökte få den att agera badkarssubstitut. Det gick väl sådär, hela badrummet svämmade över och jag fick mest ont i svanskotan av att sitta i den. Ikeakassar gör sig helt enkelt inte som badkar för vuxna människor.
 
Om jag var rik skulle jag ha en jacuzzi, men jag är inte rik. Jag är en student från en familj som genom åren haft mer eller mindre kämpig ekonomi. Aldrig så kämpigt att vi inte kunnat få mat på bordet, många har det värre än vad vi haft det. Men jag vet ju ändå. Vi har inte haft det lätt. Och att nu gå på universitetet och höra folk prata så nonchalant om pengar... Folk antar att alla har ett enormt sparkonto. Folk antar att alla har samma möjligheter. Jag vill bara skaka om dem och säga att nej, så är det inte, men rösta på vänsterpartiet så kan det förhoppningsvis bli så i framtiden!
 
Bildresultat för vänsterpartiet
 
Kort och gott, jag är trött och grå. Hur mår ni denna hösteftermiddag?

En onsdag i december

Onsdag idag mina vänner. I övermorgon åker jag hem. Hem till Götet, hem till familjen, hem till kärleken, hem till regnet och blåsten. Det ska bli så jäkla skönt! Hela den här terminen har varit som en enda lång vandring genom en treskmark kandad av Dementorer. Jag är inte ensam om att känna så, hälften av klassen känner ungefär likadant. Och det är ju inte bra, det tyder på att någonting är fel. Dessutom så påverkar vi ju varandra. Vi piggar ju knappast upp varandra när alla mår dåligt, vi drar ner varandra i skiten istället. Men nog om det - snart är det lov! Och det är så himla välbehövligt och det ska bli så underbart skönt.
 
Igår hade ettorna sin sista föreställning, och efter det rev vi scenen. Jag som rekvisitaansvarig hade ju hand om att ställa alla saker på sin räta plats. Inte det lättaste när saker och ting inte har någon plats... men det funkade fint ändå! 
 
Idag byggde vi skådisar scenen inför morgondagens julshow. Imorgon är den nämligen julbord med julshow efteråt. Vem som får uppträda med vad som. Alla verkade tro att jag skulle spela cello, men icke! Min cello har redan farit på jullov.
 
Vi såg på alla filmer idag också, alla som gjorts under terminen. Ettornas filmer var alla vi tvåor rätt imponerad över tror jag, det känns som att de gjorde bättre ifrån sig än vad vi gjorde förra året (filmmässigt). Våra filmer var också imponerande! Jättebra. Men ändå känner jag mig depp över hela filmprojektet. Eftersom det går fyra filmtvåor i år så gjordes fyra filmer. Fyra filmer för sju skådisar. Det är klart att alla inte kan få lika mycket screentome. Men att jag får en enda liten roll som bara är med kanske en halv minut, medan två av mina klasskompisar får två roller var som båda är större än vad min är... Då är det klart att man tycker det är orättvist. Att man blir lite sur. Jag vill också få chansen att visa vad jag går för! Jag vill också ha något imponerande att visa upp. Men ja...
 
Nu sitter jag här i kvällningen och har ont i huvudet. Vet inte varför. Är väldigt ljuskänslig idag. Det är jättejobbigt att sitta och läsa, jättejobbigt att sitta och stirra på datorskärmen och mobilskärmen. Undra vad som är felet...
 
I afton är det fest. Julfest. Woop woop. Party party, eller vad man säger...Jag ska ta mig dit, i alla fall ett tag. Jag har tillochmed gått så långt att jag köpt mig lite cider.
 
Ha en trevlig kväll nu allesammans!