Hemlängtan

Ni vet, hemlängtan? Ni vet den känslan av att vilja vara någon annan stans? Så känner jag nu. Jag vill inte sitta här i mitt rum, jag vill sitta i min kärastes famn. Mysa. Se en film. Jag ska hem på fredag, det ser jag fram emot! Så egentligen är det inte så farligt. Jag behöver bara stå ut i sex dagar och ett par timmar. Sen får jag en lååång mysig kram, ett par pussar och så mår jag bra i magen. 
 
Idag har jag plockat lite i mitt rum. Har inte ätit någonting för jag orkar inte fixa ihop något att äta. Jag är mest sugen på popcorn. Jag blir såhär under min mens, jag tappar aptiten. Är bara sugen på godsaker. Och pizza. Vet ni en sak som stör mig? Att så kan man inte säga. Eller jo, man kan säga så. Men man kan inte säga att "idag ska jag bara äta pizza och godis" för då blir man klassad som onyttig, dumskallig och tjock och äckligt. Förstår ni vad  jag menar?
 
I min klass är det mycket... hälsohets. Inte som så att folk snackar skit om varandra (vad jag vet), men man snackar mycket skit om sig själva. Och det är ju som att snacka skit om andra indirekt. Att säga att "jag får inte äta nååågot onyttigt nu för annars kan jag inte visa mig i bikini i Grekland", det är ju som att säga att "du måste också göra så för annars kommer alla tycka du ser ful, tjock och äcklig ut i bikini". Det menas kanske inte så, men konsekvensen blir ju så. En kroppshets. Att man måste vara supersmal, ofettig och vältränad för att kunna ha bikini? Jag blir så jävla ledsen och arg på sånt. Kan inte alla bara få ha sin kropp utan att känna att man måste ändra på den??? Kan inte alla bara få känna att det är okej att äta choklad utan att säga högt att man egentligen inte borde? Jag blir så jävla trött och ledsen. Jävla skitvärld.
 
Omfamna dina mindre skönhetsnormiga vinklar!
 

Glitter, klassisar och mensont

Idag hade vi föreställning! Det är anledningen till att min uppdatering varit dålig. Vi har sedan i torsdags jobbat med en produktion som hade premiär idag. Stressigt? JA. Men vi klarade det, och vi var skitbra! Temat var Grekiska Myter och vi har jobbat med varsin karaktär och skrivit egna monologer och satt ihop det till en föreställning. Vi hade lite trollskt, magiskt och mysigt tema och det blev så himla fint. Jag ska se om jag kan få tag i en bild på hur det såg ut, men tills dess får ni nöja er med en bild på hur fina vi i klassen var.
 
Jag kan appropå det ta tillfället i akt och berätta lite om min klass. Jag går andra året på Molkoms Folkhögskola, och i år är vi sju stycken i klassen. Det varierar år till år, för det är alltid färre som får fortsätta i tvåan än som går i ettan. Vissa väljer att bara läsa ett år, vi andra har en blodig kamp om lärarnas välsignelse. Vi slutade som sju personer, vilket känns lite tomt och öde. Man saknar den gamla klassen på fjorton ibland, det gör man. Men vi har fina nya ettor i år, så vi klarar oss. Vi samarbetar jättebra i klassen och alla är så himla duktiga skådespelare. Jag menar, en vecka till att göra en såpass bra föreställning? Det är inte dåligt!
 
Det har varit en vecka av slit så nu är jag helt slut. Jag känner för att bara gosa ner mig i sängen och sova tills jag vaknar utvilad av mig själv. Men det går inte. Jag har massa glitter och fetsmink kvar i ansiktet (trots att jag stått och skrubbat) så jag måste duscha av det. Sen så har jag en redovisning av arbetet att skriva. Och imorgon ska vi upp igen pigga och glada och lära oss HD-smink. Det ska bli sköjj!
 
Tänkte att jag ikväll ska se ett avsnitt av Broadchurch och äta choklad. För jag har mens och choklad hjälper. Broadchurch hjälper nog också lite. Nej men fy fan. Jag HATAR mina menssymptom. Ibland så har jag skitont i huvudet. Ibland så har jag skitont i magen. Ibland så mår jag väldigt illa hela tiden. Ibland är det allt på samma gång, men det är aldrig inget utav det. Den här mensen är en illamående mens. Jag spydde imorse och ja, ni förstår nog. Not very nice!
 
Jag saknar min pojkväääään. Jag saknar honom så. Jag vill krypa ner i hans famn och somna där. Om en vecka och en dag då får jag göra det! PRISA GUD! Längtar så.
 
 
 

Identitetskris

Jag befinner mig mitt i någon slags indentitetskris. Vem är jag? Vad vill jag? Vart ska jag? Vart kommer jag ifrån? Vart är jag påväg? (Ni som pluggar skådespeleri fattar grejen, haha.)
 
Jag har svårt med detta just nu. Jag är osäker på vem jag är och vem jag vill vara. Jag har svårt att hitta min plats i livet. Jag har svårt att veta hur jag ska vara med kompisar och vänner. Jag vet inte vad jag vill ägna min tid och mitt liv åt. Vill jag ens bli skådespelare? Vill jag ens vara här? Passar jag in? Är jag mig själv? Varför tar jag inte mer plats? Vad vill jag annars bli? Vill jag hålla på med cosplay? Vill jag komma igång mer med youtube? Varför går det inte bara snabbt och lätt? Varför är jag inte rik? Varför har jag inte kroppen jag vill ha? Varför strävar jag inte efter att uppnå kroppen jag vill ha? Varför vågar jag inte klippa håret? Vad har jag för stil? Vad har jag för drivkraft?
 
Usch. Jag vill inte ha det såhär. Jag vill bli av med alla tankar och börja leva mitt liv så som jag vill leva det. Jag vill att *poff* allt ska vara så som jag vill. Men det går inte till så. Man måste jobba på sig själv, men hur ska man kunna göra det när man inte vet vart man ska börja eller vad man ens ska jobba och ändra på?
 
Hjälp mig tänka glada tankar. Hjälp mig lista ut vem jag är. Borde jag klippa mig? Ska jag fortsätta med cosplay? Ska jag börja satsa lite mer på youtube? Är skådespelare rätt väg att gå? Säg något snällt i en kommentar är du snäll.
 
 
I'm in the middle of some kind of an identity crises.Who am I? What do I want? Where do I want to go? Where do I come from? Where am I going?
 
I have a hard time with all of that at the moment. I'm not sure of who I am and who I want to be. I have a hard time finding my place in life. I have a hard time of knowing how to present myself around friends. I don't know what I want to spend my time with. Do I even want to be an actress? Do I even want to be here? Do I fit in? Am I myself? Why don't I take more place. What else do I want to be? Do I want to continue cosplaying? Do I want to make more effort with youtube? Why isn't it simple and easy? Why am I not rich? Why don't I have the body I want? Why don't I try to get that body? Do I dare to cut my hair? What is my style? What is my inspiration in life?
 
Hugh. I don't want it to be like this. I want to get rid of all the thought and start living my life the way I want to. I want it to *poof* become all I want to be. But that's not the way it works. You have to work on yourself,, but how do you do that when you don't know where to start or even what you want to work with and change?
 
Help me with happy thoughts. Help me figure out who I am. Should I get a haircut? Should I continue cosplaying? Should I start to put more effort into youtube? Is acting the right way to go? Pleace, tell me something nice in the comments.

Liknande inlägg