Vet ni vad jag hatar? Att behöva ringa något inom vården för att få hjälp. Man har ett problem, något man oroar sig över, något man lider av och som man vill enkelt och smidigt få hjälp med över telefon. Man vill kanske boka tid, får trådgivning om vad det kanske kan vara eller något liknande. 

 

Det börjar med googlandet. Man försöker hitta rätt ställe att ringa, rätt telefonnummer, och ett ställe som faktiskt har öppen telefontid just då. Vet ni hur jävla omöjligt det är? Jag har minst klickat upp ett femtiotal flikar. Vissa är för långt bort i landet för att det ska kännas okej att ringa, andra har bara haft telefontid jättetidigt på dagen, eller har inte telefontid den aktuella dagen alls. Några få har en telefontid man kan ringa till, och då börjar nästa problem.

 

Man ringer och stöter på en telefonsvarare. Den talar om för en att man har ett antal alternativ. "För blablabla, tryck 1, för Blöblöblö, tryck 2". Ibland är skillnaden mellan dessa alternativ så oförståelig att man inte vet vad man ska välja för att komma rätt. Man sitter där och känner sig som en idiot.

 

Men när man väl har valt rätt, då börjar den berömda kön. Om man har tur, ibland är kön redan så full att man inte får plats att komma in, utan blir ombedd att ringa tillbaka senare. Vissa tar ens nummer och säger att de ska ringa tillbaka om en timma eller två. I andra köer blir man sittade i en timma med den där fruktansvärda rösten som talar om att det "fortfarande är kö, men vi arbetar så fort vi kan för att det ska bli din tur". Och så talar den om vilken plats man har, och det går så snigellångsamt att man blir galen.

 

Sen äntligen kommer man fram och får prata. Antingen så visar det sig att man kommit fel ändå, trots allt, och ,an blir hänvisad någon annan stans och får börja om hela processen från början. Eller så blir man inbokad på en tid. Eller så känner man att personen på andra sidan luren inte förstår en för fem öre, man känner sig uppgiven och orkar inte bry soig mera.