Nuriko - wo ai ni

Jag älskar Nuriko så mycket?! Hur är det ens möjligt, fattar inte! Nuriko var min karaktärscrush när jag var 14/15, trodde jag kommit över hen nu - men icke! Började se på Fushigi Yuugi igen och POFF så kom alla känslorna tillbaka, haha! Magpirr och glädjerus. Karaktärscrushar är verkligen underbara! :3
 
Och ja, just det. Jag har även planerat att cosplaya Nuriko sen den åldern. Köpte till och med en peruk. Tog på mig mammas kinesiska folkdräkt och tog ett par bilder framför datorn en gång för länge sedan. Nu är det dags att göra det ordentligt! Nuriko, 2018 är året då jag äntligen blir dig! <3
 
 

Tar mig an en lolita-coord

Jag vet inte vad som hände, men jag har snöat in mig på lolita-fashion igen! Det hände första gången när jag var 14 och gick i åttan. Jag halvtvingade mamma att sy en lolitaklänning som jag designat till skolavslutningen i åttan. Det var en old school gothic loltia klänning som jag totalt sätt hade på mig två gånger... Den skulle nog klassas väldigt "ita" nu, haha. Tror den ligger någonstans, men den stilen intresserar mig inte nu längre!
 
 
 
Ända sedan dess så har jag haft återkommande insnöningar på lolita någon gång emellanåt. Har aldrig köpt eller sytt något mer, utan det har mest varit att jag tittat jättemycket på videor på youtube och outfitbilder och så. Denna gången så har jag snöat in mig på classic lolita så mycket att jag faktiskt bestämt mig för att fixa ihop en coord. 
 
Anledningen till att jag tog steget denna gången tror jag var att jag hittade ett plagg jag verkligen ville ha! Det är en kjol från märket Alice and the Pirates, i printet Alice and the mysterious dressmaker. Det är en kjol som har en gammeldags fin känsla, med massa sömnadsrelaterade saker tryckta, som trådrullar och sådant. Jag vet inte vad som hände, jag blev förälskad! 
 
Kjolen fanns dessutom på secondhand i färgen jag ville ha, så jag passade på! Har byggt upp en coord i huvudet och överförde den i ett litet collage här som ni kan få se. Hittills har jag bara köpt kjolen och ett armband. Näst på är blusen och sedan resten. Kommer nog ta ett tag innan jag har en hel coord som jag är nöjd med, men det känns kul! Jag tror jag kommer känna mig så fin!
 
 

Om att vara den som inte blir bjuden

Den där känslan av att vara den enda i klassen som inte blir bjuden? Oavsett om ni upplevt det själva eller inte så kan nog de flesta av er tänka er hur den känslan känns. Det är ingen situation enbart kopplad till åren på låg- och mellanstadiet. Samma känsla, liknande situationer, återkommer genom åren. 
 
Jag var flickvännen som aldrig blev bjuden på aktiviteter med min pojkväns kompisar. Han blev en stor del av min umgängeskrets, jag fick aldrig chansen att ens lära känna hans. Om det berodde på honom eller hans kompisar det är lite oklart, tror det är lite båda delarna. De gillade aldrig mig. Jag vet faktiskt inte varför. Men ont gjorde det. Och helvete så ont det gjorde när han gjorde slut och jag stod där med massa vänner som var både mina och hans. Vänner som jag hade minnen med kopplade till honom. Vänner som det kändes jobbigt att umgås med på grund av detta. Han däremot fick ju inte det problemet. Det kanske var det som var planen från första början, vad vet jag? 
 
Oavsett så är känslan av att inte få vara med hemsk. När den är ofrivillig. Man vill bli bjuden, även om man kanske inte alltid vill vara med på allt. Jag var flickvännen som aldrig fick komma med på saker, när andra  i det kompisgängets partners fick vara med. Vad var felet med mig? Det lär jag ju aldrig få veta.
 
Tror jag behövde skriva av mig lite nu. Kring festligheter som halloween och liknande kommer dessa minnen tillbaka. SÅ många gånger som jag sett fram emot att få spendera sådana tillställningar med min partner, men icke. Någon kompis skulle ju ha något ståhej, och visst han kunde ju kolla om jag fick komma. Dagarna gick, inget svar. Tillslut fick jag fråga honom om han frågat. Svaret blev alltid: "jag är ledsen, men det går nog inte. det är en liten grej med bara oss i le gang". Dock var det ju andra partners på dessa tillställningar, så fan heller att det stämde.
 
Idag är jag arg, ledsen, besviken. Sitter ensam på mitt rum, jag är hemma hos mina föräldrar nu över "lovet". Då kommer också mycket tillbaka. Jag hatar känslan av att inte få vara med. Inte duga. Inte vara viktig nog. Jag är ledsen, och det har jag rätt att vara.
 
Detta är min blogg, min dagbok. Och jag vill skriva ut hur jag känner angående allt och inget. Ibland är det skönt att bara skriva av sig. Ibland är det skönt att få höra att man inte är ensam. Ibland är det skönt att få höra att man har rätt att känna som man känner. Kommentera gärna om du vill bidra med en egen historia, eller fina ord.