Varför kan jag aldrig glädjas över ett betyg? Det är verkligen inte riktigt klokt. Jag har alltid varit "MVG-barnet". Den duktiga flickan. Hon som får bra betyg. I mellanstadiet började folk jämföra sina resultat med mig. Om någon någonsin fick bättre än vad jag fick blev det världens grej av det. Jag tror ingen någonsin riktigt förstod hur ont det gjorde mig. Hur enormt mycket press jag hade på mig då, och fortfarande har på mig nu.

 

Jag försöker låtsas att jag inte alls bryr mig längre. Att betygen är skitsamma, att jag blir godkänd är det viktigaste. Jag trodde att jag skulle slippa betygssystem nu på universitetet, men icke. Här har vi A-F precis som på gymnasiet. Har försökt tänka bort det. Vill bara fokusera på att klara mig. Lyckades nästan, fram tills idag.

 

Idag fick vi tillbaka resultatet på vår första hemtenta nämligen. Kan ni gissa vad jag fick? A. Jag fick A. Så varför i hela världen har jag en sådan ångest över det? Är jag rädd att jag inte kommer kunna leva upp til det i fortsättningen? Tycker jag inte att jag själv förtjänar det? Jag vet verkligen inte varför det fick mig att må såhär. Först blev jag jätteglad och stolt. Sedan kom ångesten sig smygande. Kan jag aldrig få vara glad och stolt över mina bra betyg?

 

Det betyg jag är allra stoltast över är mitt B i matte 2. Jag har A och MVG i alla andra mattekurser, men just det där B:et, det kämpade jag verkligen för. Vi hade en usel lärare, och vi var inte alls förberedda under nationella provet. Men jag kämpade, jag ville bevisa något för läraren och för mig själv. Jag är stolt över mitt B. Men alla mina A:n. Alla MVG. De får mig att känna sådan ångest. Jag förstår verkligen inte varför?

 

Jag vill kunna vara som alla andra i min klass. Dansa runt på små fluffiga lyckliga moln för att de fick det betyg de fick. A, B, C, D, E... Jag fick ett A. Men det känns ändå som att jag misslyckats. Jag är kanske rädd för att det ska gå betydligt sämre på hemtentan vi skriver nu. Jag tror att jag är livrädd att misslyckas.

 

Hade jag varit en normal person hade jag mått bra, känt mig oslagbar, kanske firat med en glass. Men här sitter jag, insvept i en filt, dricker mitt te och väntar på att ångesten ska passera. Det ska inte vara såhär...