Jag saknar den här personen så himla mycket! Varför ska det som gör en lycklig samtidigt vara så jobbigt? Kan jag inte bara få lov att vara lycklig över att jag har honom, utan att behöva sakna honom när vi inte längre bor i samma stad. När man väl har hittat en person som gör en lycklig, varför utsätter man sig för situationer som gör att man ändå blir olycklig? Borde jag inte kämpa för vår lycka? Istället så åker jag iväg långt bort och gör oss båda olyckliga. Det är så himla dumt! Om jag fick välja så skulle jag åka hem nu direkt och umgås med honom tills jag inte längre visste vad olycka var. Men det är tydligen inte så enkelt. Det skulle innebära att hoppa av en utbildning där varje person är viktig. Det är inte bara att hoppa av och sedan är man bortglömd. Det skulle innebära problem för alla inblandade. Men samtidigt, nuläget innebär problem för mig... Jag måste ta mig i kragen och bestämma mig för vad jag vill. Vad jag känner är viktigast i mitt liv just nu. Jag måste bestämma mig för hur jag vill att mitt liv ska se ut framöver.

 

Men just precis nu, i denna stund, ska jag bara gå ut på en promenad i det fina vädret. Jag ska tala med min älskade i telefon, fota vackra naturbilder och inte tänka på framtiden. Det är vad jag ska göra. Vad ska du göra?