Den där känslan av att vara den enda i klassen som inte blir bjuden? Oavsett om ni upplevt det själva eller inte så kan nog de flesta av er tänka er hur den känslan känns. Det är ingen situation enbart kopplad till åren på låg- och mellanstadiet. Samma känsla, liknande situationer, återkommer genom åren. 

 

Jag var flickvännen som aldrig blev bjuden på aktiviteter med min pojkväns kompisar. Han blev en stor del av min umgängeskrets, jag fick aldrig chansen att ens lära känna hans. Om det berodde på honom eller hans kompisar det är lite oklart, tror det är lite båda delarna. De gillade aldrig mig. Jag vet faktiskt inte varför. Men ont gjorde det. Och helvete så ont det gjorde när han gjorde slut och jag stod där med massa vänner som var både mina och hans. Vänner som jag hade minnen med kopplade till honom. Vänner som det kändes jobbigt att umgås med på grund av detta. Han däremot fick ju inte det problemet. Det kanske var det som var planen från första början, vad vet jag? 

 

Oavsett så är känslan av att inte få vara med hemsk. När den är ofrivillig. Man vill bli bjuden, även om man kanske inte alltid vill vara med på allt. Jag var flickvännen som aldrig fick komma med på saker, när andra  i det kompisgängets partners fick vara med. Vad var felet med mig? Det lär jag ju aldrig få veta.

 

Tror jag behövde skriva av mig lite nu. Kring festligheter som halloween och liknande kommer dessa minnen tillbaka. SÅ många gånger som jag sett fram emot att få spendera sådana tillställningar med min partner, men icke. Någon kompis skulle ju ha något ståhej, och visst han kunde ju kolla om jag fick komma. Dagarna gick, inget svar. Tillslut fick jag fråga honom om han frågat. Svaret blev alltid: "jag är ledsen, men det går nog inte. det är en liten grej med bara oss i le gang". Dock var det ju andra partners på dessa tillställningar, så fan heller att det stämde.

 

Idag är jag arg, ledsen, besviken. Sitter ensam på mitt rum, jag är hemma hos mina föräldrar nu över "lovet". Då kommer också mycket tillbaka. Jag hatar känslan av att inte få vara med. Inte duga. Inte vara viktig nog. Jag är ledsen, och det har jag rätt att vara.

 

Detta är min blogg, min dagbok. Och jag vill skriva ut hur jag känner angående allt och inget. Ibland är det skönt att bara skriva av sig. Ibland är det skönt att få höra att man inte är ensam. Ibland är det skönt att få höra att man har rätt att känna som man känner. Kommentera gärna om du vill bidra med en egen historia, eller fina ord.